Det här med meditation...

Tidigare var jag nöjd med att sitta ner två minuter på morgonen, läsa i "just for today" eller någon annan text och be. Den senaste månaden har jag dock känt att behovet har varit större än så.

Jag har provat lite olika sätt att meditera med diverse olika skivor, speciellt under min utbildning, men aldrig givit det någon riktig chans. Jag har aldrig gjort det till någon vana, utan det har känts obekvämt och då har jag inte gjort det någon mer gång, utan testat en annan skiva eller ett annat sätt bara... För att sen ge upp.

För ca två veckor sen köpte jag två meditationsskivor. Jag har inte lyssnat varje dag på dom, men jag har lyssnat så pass mycket att det känns bekvämt att meditera, och jag känner att jag får ut någonting av det. Mitt mål är inte att meditera till skiva varje kväll, utan att kunna ta till meditationen när jag behöver den energin jag får av det. Helst varje kväll, men jag vet att jag kommer att ha svårt för det när jag inte är ensam hemma.

Så, jag kände ett behov av att få till meditation i mitt liv. Nu har det hänt, efter att jag tog tag i det och gjorde fotarbetet, och mitt mående har vänt och jag känner mig på topp igen!

När jag gör rätt saker, så orkar jag att stå kvar med bra mående, även när det kommer stormar. Jag svajar till, men står sen tryggt kvar.

Jag fick igår ett hårt slag i magen. Efter det sparkade någon ner mig på backen, hoppade på mitt ansikte, fortsatte sparka på mig där jag låg, tills jag spydde blod...

Så kändes det. Så ont gjorde det när jag fick höra att min älskling, som inte ens är 4 år, blir mobbad på dagis. Vad gör personalen åt det? Tar henne ur barngruppen.

Det är små barn det handlar om. Små barn som beter sig vidrigt mot andra barn. Elaka ord, kränkande handlingar, utfrysning.

I skolan får eleverna själva lära sig att stoppa mobbing. På dagis tas den mobbade ur barngruppen och inget annat händer. Man sätter den mobbade åt sidan, gör henne ännu mera utanför. Bra.

Jag är ledsen.

Hittade på en dikt som jag skrev för nästan fem år sen. Hade väl varit drogfri i ca en månad då. En del av den:

"Om en lycklig Camilla.
En skrattande Camilla.
Som sprider kärlek.
Till dem hon tycker om."

Fan... Jag är där nu. Och det känns som att jag har varit där länge.

Jag kan titta på min älskade dotter och gråta av lycka. Gråta av lycka. Helt underbart.

(Jag skrev väldigt mycket i början av min drogfrihet. Nu känner jag att det är dags att skriva igen... Känner att jag är där. Att jag vill. Att jag borde. Att jag SKA.

Jag har varit på våldsamt bra humör idag. Sprider kärlek till dom som finns i min närhet och känner att jag är med i matchen igen.

Känner viss oro över mötet jag ska ha med SOC nästa vecka, men kanske är det dags att gå vidare? Dags att avsluta kontaktfamiljen..?

Jag vet inte... Orkar jag? Kommer jag att få till mina möten då? Får jag någon barnledig tid på att ladda mina batterier? Ingen aning.

Vi får se vad som händer på mötet. Jag litar på att det blir som det ska bli.

Jag ska sluta läsa tidningar. Det tar mer energi än det ger. Jag ska göra mig själv den tjänsten. Det är jag värd.

Regn.

Levande ljus.

Soffan.

Mysfaktor: hög.

Saknad.

Längtan.

Tomhet.

Telefonen.

Mail.

Msn.

SMS.

Kärlek på distans...

...or die.

Ganska enkelt, eller hur?

När jag fick recept hos läkaren på diverse piller, så stoppade jag gladeligen i mig dessa. Tog rekomenderad dos, och tog lite till för säkerhets skull... Så att det verkligen skulle hjälpa mot mina problem. Jag ifrågasatte aldrig läkarens ordination, utan litade på att han visste vad han gjorde.

När jag hittade programmet fick jag ett recept på livet. Då började jag förhandla, skulle hoppa över vissa saker, göra om andra, göra på mitt sätt, prova mina vägar o.s.v

"Ja, men jag vill inte göra allt..."

"Okej, det där kanske fungerar på dig, men jag är lite annorlunda..."

Jag fick ett recept på livet och skulle göra om det. Men sanningen är följande: om jag vill ha kakan på bilden i kokboken, så måste jag följa receptet i allt, det går inte att hoppa över några ägg, lite socker för då får jag ett annat resultat.

För att påminna mig själv: följ receptet. Gör som andra har gjort, som har fått bra resultat. Följ med i livet och njut under tiden.

Jag är tacksam för:

• att jag är drogfri
• att jag kan känna.... även när det gör ont
• att jag inte låter mig styras av rädslan hela tiden
• att jag har fått ett telefonnummer till en tillfrisknande kvinna (en till människa som vill vara med mig, vilket mirakel)
• att jag vågar vara mig själv, med fel och brister
• att jag inte agerar ut på alla mina karaktärsdefekter
• att jag kan vara ensam
• att jag tycker om mig själv (ibland älskar jag mig själv också, men inte alltid)
• att jag kan ge och visa kärlek

Har tillbringat fem dagar tillsammans med K. Fem dagar med lycka. Kärlek. Närhet. Lugn. Sinnesro. Trygghet.

Att få ligga med hans armar runt mig på kvällen, vakna av att vi ligger så på natten... det är kärlek.

Efter förra helgen så skrev jag om att jag tyckte det kändes jobbigt att åka ifrån K. Samma sak var det igår när det var dags att åka, fast mycket värre. Jag ville ta med honom hem till mig. På riktigt.

Han finns i mina tankar dygnet runt. Kan komma på mig själv med att fnissa åt hans tokiga skämt, åt hans underbara humor... Kan se hans miner framför mig som han gör i vissa situationer. Kan höra hur hans tonläge ändras när han blir allvarlig. Kan se hans stirrande och frånvarande blick som kommer när han är påverkad av stress. Kan se hur han skvätter ner halva köket då han diskar. Kan se hur han ligger där och sover på nätterna, höra hans lugna andetag. Kan se framför mig hur han sitter ute på balkongen på morgonen och röker två cigg samtidigt som han smuttar på det varma kaffet (som han alltid dricker ur ett glas).

Ser detta framför mig alltsom oftast, och jag älskar det. Påminns om att jag är världens lyckligaste kvinna som får ha honom i mitt liv.

Igår sökte jag ett jobb i staden där han bor. Fick bekräftelse idag på att dom har tagit emot min ansökan, och jag hoppas dom ringer under veckan så jag får komma och visa vem jag är och förhoppningsvis börja jobba där snart.

Imorgon ska jag in till min hyresvärd för att säga upp min lägenhet. Sen har jag tre månader på mig att hitta nytt boende - och jag har full tillit till att vi kommer att ha bostad efter dessa tre månader.

Jag är på väg. På väg mot livet.