Hej alla glada.

Sitter på KRIS i Norrköping nu där jag gör min praktik. Har varit helt ensam sen kl 17.45 och har haft möjlighet att stegarbeta och umgås med mig själv. Mycket givande. Jag är helt slut...

Trivs väldigt bra med min praktik, får lära känna många människor som ger mig otroligt mycket. Har ändrat uppfattning om vissa människor och blivit lite mera ödmjuk... och nu när jag känner efter så är jag mera sårbar och närvarande i mina känslor efter att ha skrivit i första steget, kommit ner lite på jorden igen så att säga... Mycket fint.

Med dem orden stannar jag för ikväll, nu ska jag räkna kassan och släcka ner här innan det är dags att åka hem till min underbara familj.

Hej alla glada.

Sitter på KRIS i Norrköping nu där jag gör min praktik. Har varit helt ensam sen kl 17.45 och har haft möjlighet att stegarbeta och umgås med mig själv. Mycket givande. Jag är helt slut...

Trivs väldigt bra med min praktik, får lära känna många människor som ger mig otroligt mycket. Har ändrat uppfattning om vissa människor och blivit lite mera ödmjuk... och nu när jag känner efter så är jag mera sårbar och närvarande i mina känslor efter att ha skrivit i första steget, kommit ner lite på jorden igen så att säga... Mycket fint.

Med dem orden stannar jag för ikväll, nu ska jag räkna kassan och släcka ner här innan det är dags att åka hem till min underbara familj.

Jag inser att jag är maktlös inför vad andra människor gör, tycker, tänker och känner, men jag önskar att jag iaf kunde läsa deras (läs: hans) tankar.

Jag önskar att jag kunde få göra det under en vecka... Bara en vecka.

Istället får jag nu be om styrka och mod att ta mig igenom detta på ett sunt sätt utan att dras med för mycket i hans mående.

Jag fick en uppgift av min sponsor förra veckan, och det var att läsa steg ett varje kväll. Jag vet inte i vilken bok hon menade att jag skulle läsa, men jag har läst i "Det fungerar; hur och varför" eftersom jag har läst steg ett i basic text varje gång vi haft en nykomling på våra möten (och det händer varje vecka).

Hon sa att jag skulle göra det för aatt komma in i processen, och det har faktiskt blivit så. Inte bara det, jag har känt mig sugen på att skriva i steget nu också... Haha, hoppas det håller i sig.

Om jag fortsätter med att ta samma tid som det har tagit att läsa om steg ett, varje kväll, till att skriva första steget, då gör jag någonting snäll mot mig själv varje dag.

Så, min förhoppning är att jag ska stegarbeta varje kväll.

Sen måste jag bara berätta att jag har avslutat mina tidigare sponsorer och det känns så jävla skönt! Speciellt eftersom min nya sponsor även är sponsor åt min senaste sponsor.

Har nu pratat med min sponsor. Ska läsa om steg 1, varje dag i en veckas tid för att komma in i processen. Sen ska jag börja skriva.

Låter klokt, och jag gör som hon säger för att få det hon har.

Jag borde:

• jobba med första steget som jag fått i uppgift av min nya sponsor
• skriva rennt protokollet från senaste DSK-mötet och skicka ut
• slå in Fannys presenter i fina paket
• packa tills imorgon när vi åker till Norrköping
• diska

Vad gör jag istället?

• spelar biljard
• städar
• läser
• leker med datorn

drömmer mig bort

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig... i mig...

Satt på lunchmöte igår. Hörde någon dela om att han inte varit på möte på någon vecka... och kom på att jag har varit på möte varje dag i drygt två veckor, faktiskt två möten/dag den senaste veckan.

Men varför?

Jo... Jag processar.

I smärtan som jag har känt den senaste tiden, i allt som kommit upp när det gäller min tid som familjehemsplacerad... Det gör ont att bearbeta det jag har varit med om, så jag förstår att jag är liten och jävligt skör emellanåt.

Jag agerar ut på mina karaktärsdefeker när jag blir liten, rädd och osäker. Svartsjuka, kontrollbehov, svårt att visa mig sårbar, självkänslan sviktar.

Jag sårar den som står mig närmast. Det är verkligen inte min mening, men så har det blivit.

I den här karusellen så mår jag ändå bra, fastän det gör ont att vara där jag är nu. Jag står tryggt förankrad på jorden med en önskan om att vara drogfri och lära känna mig sjäkv bättre. Kanske är det tack vare att jag gått på mycket möten nu när jag processar? Det spelar mindre roll...

Imorgon åker jag iväg till Hudik, tillbaka till mitt behandlingshem för att visa att det fungerar att vara drogfri även utanför behandlingshemmet. Jag har skrapat ihop 5 år och det är ett jävla mirakel.

En påminnelse till mig själv:

Det är genom smärtan jag växer. När det gör så jävla ont, jag går igenom det, och tar mig ur det, då växer jag och mår sen mycket bra.

Tack

Ja, mina vänner... Nu är det dags för flytt.

Den här gången ska jag göra någonting vågat: jag ska flytta 35 mil härifrån. Som om inte det vore nog, så ska jag flytta ihop med mannen i mitt liv.

S-a-m-b-o.

"Samboförhållande är en form av samlevnad där ett ogift par "stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll". Sambo är benämningen på den person som man är sammanboende med."

Jag har bott med någon tidigare pojkvän förut. Inte för att jag var kär och älskade, för så var det verkligen inte, utan för att dom kunde bekräfta mig. Riktigt sjuk bekräftelse och det var verkligen ingen kärlek alls, men jag var nöjd då. Tyckte inte jag var värd bättre.

Nu är det precis tvärt om. Jag känner en enorm kärlek till den här mannen och jag ser fram emot att packa en massa kartonger, köra ett par svängar till norrköping med släp, sen flyttstäda hela lägenheten... Jag gör det med tankarna på mannen i mitt liv, att vi ska bli en familj på riktigt. Och med hjälp från mina syskon ;-)

Tack.