Hittade på en dikt som jag skrev för nästan fem år sen. Hade väl varit drogfri i ca en månad då. En del av den:

"Om en lycklig Camilla.
En skrattande Camilla.
Som sprider kärlek.
Till dem hon tycker om."

Fan... Jag är där nu. Och det känns som att jag har varit där länge.

Jag kan titta på min älskade dotter och gråta av lycka. Gråta av lycka. Helt underbart.

(Jag skrev väldigt mycket i början av min drogfrihet. Nu känner jag att det är dags att skriva igen... Känner att jag är där. Att jag vill. Att jag borde. Att jag SKA.

Jag har varit på våldsamt bra humör idag. Sprider kärlek till dom som finns i min närhet och känner att jag är med i matchen igen.

Känner viss oro över mötet jag ska ha med SOC nästa vecka, men kanske är det dags att gå vidare? Dags att avsluta kontaktfamiljen..?

Jag vet inte... Orkar jag? Kommer jag att få till mina möten då? Får jag någon barnledig tid på att ladda mina batterier? Ingen aning.

Vi får se vad som händer på mötet. Jag litar på att det blir som det ska bli.

Jag ska sluta läsa tidningar. Det tar mer energi än det ger. Jag ska göra mig själv den tjänsten. Det är jag värd.