Har nu pratat med min sponsor. Ska läsa om steg 1, varje dag i en veckas tid för att komma in i processen. Sen ska jag börja skriva.

Låter klokt, och jag gör som hon säger för att få det hon har.

Jag borde:

• jobba med första steget som jag fått i uppgift av min nya sponsor
• skriva rennt protokollet från senaste DSK-mötet och skicka ut
• slå in Fannys presenter i fina paket
• packa tills imorgon när vi åker till Norrköping
• diska

Vad gör jag istället?

• spelar biljard
• städar
• läser
• leker med datorn

drömmer mig bort

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig... i mig...

Satt på lunchmöte igår. Hörde någon dela om att han inte varit på möte på någon vecka... och kom på att jag har varit på möte varje dag i drygt två veckor, faktiskt två möten/dag den senaste veckan.

Men varför?

Jo... Jag processar.

I smärtan som jag har känt den senaste tiden, i allt som kommit upp när det gäller min tid som familjehemsplacerad... Det gör ont att bearbeta det jag har varit med om, så jag förstår att jag är liten och jävligt skör emellanåt.

Jag agerar ut på mina karaktärsdefeker när jag blir liten, rädd och osäker. Svartsjuka, kontrollbehov, svårt att visa mig sårbar, självkänslan sviktar.

Jag sårar den som står mig närmast. Det är verkligen inte min mening, men så har det blivit.

I den här karusellen så mår jag ändå bra, fastän det gör ont att vara där jag är nu. Jag står tryggt förankrad på jorden med en önskan om att vara drogfri och lära känna mig sjäkv bättre. Kanske är det tack vare att jag gått på mycket möten nu när jag processar? Det spelar mindre roll...

Imorgon åker jag iväg till Hudik, tillbaka till mitt behandlingshem för att visa att det fungerar att vara drogfri även utanför behandlingshemmet. Jag har skrapat ihop 5 år och det är ett jävla mirakel.

En påminnelse till mig själv:

Det är genom smärtan jag växer. När det gör så jävla ont, jag går igenom det, och tar mig ur det, då växer jag och mår sen mycket bra.

Tack